Dagens Nyheter – 21 augusti 1868, sida 3

— BSeså, spring smågossar, som ännn ej blifvit torra bakom öronen! sade på skämt och med ett slags faderlig välvilja de gamla soldaterna, då de hjelpte de konskriberade att komma öfver grafvarne och att bära den tunga packningen. Ack! dessa gossar skulle blott alltför snart härdas af stridens eld. Min vän! huru mycket ondt man än har att säga om den franska nationen, hvilket ädelt hjerta klappar dock icke i dess bröst! Om 1814 års fälttåg å ena sidan var ett onyttigt mästerverk af en snillrik härförare, så var det å den andra ett i många afseenden välsignelsebringande mästerverk af den sannaste patriotism. Stridstecknet lät vänta på sig; och kejsaren var villrådig. Hans position var visserligen fördelaktig, men olikheten i de båda armåernas styrka kunde vara betydlig. Först sedan striden slutat, visste man att sexton eller sjutton taz:en man hade anfallit trettio tusen stridsvana och härdade soldater, anförda af Blicher. Den materiella förlusten, huru kännbar den än blefve, var i detta afgörande ögonblick af ringa vigt i jemförelse med den moraliska; och kejsaren, som eljest icke skonade sina krigares lif, började bli rädd om deras krigareära. Förlorades bataljen, så var det slut med kejsardömet, och för fienden stod då vägen till Paris Öppen. Han måste deriör segra... Ack, seger vann han, men det var icke desto mindre ute med kejsardömet. Min vän, det var från och med denza dag man började så väl på landsbygden som i städerna höra mis3tankar och förebråelser för förräderi uttalas. Förhärjadt och utplundradt, var det arma Champagne, efter ett hjeltemodigt försvar, öfvertygadt om att det blifvit förrådt, att det i annat fall skulle ha lyckats spärra vägen för fienden. Hvilken inbillning! Om generalernas nit förminskades, om de handlade med mindre tillförsigt,