Dagens Nyheter – 21 augusti 1868, sida 2

— Om jag känner igen er... svarade den ofelbare mannen tankspridd. Pastor Henriot vände sig om och såg på oss, som stodo på något afstånd. Hans blick sade tydligen: — Han har känt igen mig. När kejsaren gifvit de befallningar, hvartill han fann sig föranlåten, ville han stiga ned från hästryggen. — Jag är trött, sade han med låg röst. — Kanske ers majestät behagar hvila sig i prestgården ? — Hvar ligger den? — Här bredvid. oo Jaså, nå, gå då förut och visa mig vägen, kyrkoherde. Vi tänkte icke på att hålla oss afsides. Ingen af oss tre tyckte om kejsaren; men en nyfikenhet, som måbända härrörde at det hat, vi hyste mot denne man, fängslade oss, så att vi icke kunde aflägsna oss från honom. Han stannade framför Valentine och syntes öfverraskad. Men han gick utan att säga henne ett enda ord, och anländ till prestgården trädde han genast in i köket. Å Den gamla tjenstqvinnan höll just på att göra upp eld i spiseln. Kejsaren begaf sig direkte fram till denna, böjde sig ned och kastade sjelf en handfull torra stickor bland veden. Genast flammade en låga upp, och kejsaren vände ryggen åt elden. ; — Detta kunde jag just behöfva, mumlade an. Pastor Henriot ställde sig framför honom, dragande djupt efter andan. — Ers majestät, vågade han åter yttra, har således verkligen kännt igen mig? Kejsaren smålog; men detta leende betydde detsamma som nej.