Dagens Nyheter – 20 augusti 1868, sida 3

men i skolhuset uti Brienne. ianske jag också har f. d. lärjungar bland dessa krigare! — Ni väntar i alla händelser en och denne är den förnämste bland dem, yttrade min far, som ville bevisa den gamle hedersmannen sin tacksamhet för hans gästfrihet genom att behagligt kittla bans högmod. — Det är sannt, återtog pastorn, smickrad af detta svar. Jag skulle bra gerna vilja veta, om han kommer ihåg gamle Henriot. — Tvifla icke derpå ... Men säg 0s3 nu, kanske vi blifva er till besvär... — Bah! tala icke på det viset... För öfrigt är det sannolikt, att kejsaren ej uppehåller sig lång stund här i byn. Jag skall emellertid ställa mig i hans väg, så att hon får se mig... Ack! mina vänner, hvilket krig! Det är hög tid att något afgörande steg tages; i annat fall vore vi i morgon förlorade. Under det den värde pastorn talade, hade han tagit på sig sin kappa och satt en tänd Jjusbit i sin lykta. — Om ni inte har något deremot, sade min far till honom, skall jag gå med er. — Kom, ni skall göra tjenst såsom min adjutant... De här barnen bli väl inte rädda för det de lemnas ensamma, tillade gubben ironiskt. För öfrigt är kokerskav tillstädes... -— Hur ni talar, kyrkoberde! Ni visar missaktning för den uniform, min son bär. Pastorn betraktado oss, skrattade i mjugg, gjorde eu axelryckning och sköt mod handen min far framför sig åt köksdörren till. — Låt 053 gå nu, herr Cerbonnet, sade hav. Pligten framför allt. Vi sågo och , hörde dem, huru de, ledande hvarandra och lysande sig med Jyktan, vandrade öfver gården och gingo ut genom stora porten. Vinden sammanblandade Jjudet al deras rö