Dagens Nyheter – 19 augusti 1868, sida 2

då ädlare och värdigare än att offra sig för fädernejorden? — Du är tokig! sade min far till mig. — Vi ba varit det båda två, ni, då ni tog vård om den lilla flickan och lofvade genomuppfostran bibringa henne åsigter som ni hvarken hyste i ert hjerta eller bar på läpparne; jag, då jag fattade den kärlek till henne, hvaraf hela mitt väsen är genomträngdt. Den högmodiga! Vill hon att jag skall dö? — Hvad bar då händt? frågade fader Cerbonnet. Jag redogjorde för mitt samtal med Valentine. — Stackars barn! hon älskar dig mycket, det kan man höra. Hon kan inte följa dig och derför vill hon att du skall stanna hemma. Gå, min gosse, och gör hvad din pligt kräfver. Om hon hyser verklig kärlek för dig, skall hon förblifva dig trogen. — Jag vill att min ömma låga skall slockna under vägen. Den bränner i mitt blod; och jag hoppas bli grundligt åderlåten. — Det är ledsamt att höra dig tala så der, yttrade den gamle Cerbonnet, i det han stannade midt på Templegatan. Jag gjorde kanske klokt, om jag följde dig; ännu äro ej mina krafter så medtagna, att jag ej orkar bära ett gevär. — Förlåt mig, men jag lider. — Alla menniskor lida nu, min gosse. Se på alla dessa, som stänga sig inne i husen; tror du väl att de äro lyckligare än vi. Tvärtom väcka vi afund hos dem; de ha inte såsom jag en son, genom hvilken de kunna betala sin skuld till fosterlandet. Ty, ser du, den högste håller hvar och en räkning för hvad han gjort för honom och hans barn. Jag för min del har arbetat träget; nu går du att kämpa tappert — och allt är godt och väl.