Dagens Nyheter – 19 augusti 1868, sida 2

— —— —— JnFnnninnK4nw-—-— Ä 2nZn72.;tH; Mtmmnörn VV såg oss stå vid dess rand, icke tänkte på att draga oss derifrån och fylla svalget. Han vågade icke taga mig i famn; men han skakade min hand hårdt, i det han talade till mig såsom en officer till en omtyckt soldat. Och när han snarare släpat än ledsagat mig ut ur salongen, yttrade han: — Det är verkligen sannt att jag nästan arundas er. — Kom med oss; ännu är det tid dertill. — Jag sade nästan, återtog han, försökande skämta. — I stället för att atundas mig, skulle ni beklaga mig, eller buru, min herre, om jag lyssnat till era råd och uppmaningar... och öfvergått till ert parti? Herr Gouault svarade härpå intet. Han öppnade sjelf den stora porten åt Templegatan; jag helsade på honom och tryckte åter hans hand, hvarefter jag aflägsnade mig. Jag hade icke tagit många steg, då jag mötte min far, som kom för att söka mig. — Seså, skynda dig då, storsölare, sade han till mig. Kamraterna ha väntat på dig och ämna nu begifva sig af, utan att ha dig med. — Ah! svarade jag, i det jag sammanknöt mina händer och stampade mot marken, är det väl möjligt att älska sitt fosterland på två så olika sätt, och kunna två personer, hvilkas resonnemang förer dem till alldeles motsatta resultater, ha båda lika rätt! oo— Hvad menar du? Har man velat ge dig nöddop af brist på tid till att föranstalta en ordentlig döpelse? — Det är då en galenskap, fortfor jag i vredesmod, att tycka om dessa gamla hus, denna jord, som skall orenas af fienders fötter? Att egna sin hängifvenhet åt menniskor, att för dem uppoffra, jemte alla sina egna tankar, tusentals likars förmögenhet och lif, detta är