Dagens Nyheter – 18 augusti 1868, sida 3

lättnad; ni märker nu att det icke är mot ryssarne ni drager i bärnad, utan mot mig. Nåväl, om jag nu genast fattade era båda händer och svure att bli er maka, närhelst ni bebagar, skulle ni då för min skull uraktlåta att tillfredsställa er ärelystnad? — Samt kasta bort denna, menar ni? sade jag, i det jag pekade på den trefärgade kokaren — Åh! om åtta dagar skall ingen menviska mer tala om denna kokard, återtog Valentine, i det hon smålog helt stolt. — Så mycket värre, genmälde jag. — Ni vill således inte? — Ni inser väl, Valentine, att jag omöjligen kan hatidla på mer än ett sätt. Eftersom ni älskar mig, så låt mig ha min frihet och lyda hvad min heder bjuder. — Nå väl, gå, sade bon till mig. Ni tror kanske att det är svaghet som förleder mig till att söka qvarbålla er; nej. Jag älskar er, och jag har icke mindre mod än ni. Gå och se till att jag icke blir enka, innan jag hunnit blifva gilt. Vi stodo midt framför hvarandra, utbytande blickar, i hvilka man kunde spåra ett slags trots. Den ene af oss hade blott behöft säga ett enda ord, för att besegra den avdra. Vi kände det och sökte båda efter detta ord... Gud vet huru våra öden skulle ha gestaltat sig, hvilka olyckor skulle ha undvikits, om någondera af oss funnit ordet, innan herr Gouault helt hastigt inträdde i rummet. Han gissade hvad som hade förefallit oss emellan och nalkades 0ss med ett leende på sina läppar, hvars ironiska uttryck förmildrades af en viss sorgsenhet, som utbredde sig öfver hans anlete. Medan han drog af sig handskarne, yttrade han: