Dagens Nyheter – 17 augusti 1868, sida 2

stod hah, hvarför jag uteblef; han kom sjelf följande dagen på visit hos min far; och då syntes han nedslagen. — Jag är förskräckt, yttrade han till mig. Frankrike blir hårdare straffadt än jag trodde ... Om blott allt vore slut! Men ni har väl hört... nyss på stund kom en underrättelse till prefekten... Bonaparte har öfvergifvit sina slagna trupper; han är i Paris, i Tnoilerierna. Annu har ej nog blod utgjutits; han vill ha nya armer uppställda; han börjar om igen oden rättare, han fortfar att kämpa mot sitt öde. — Jag är beredd att följa honom, inföll jag. — Ni kommer icke en gång att få så pass mycken glädje af er uppoffring, att den blir ansedd för frivillig, min vän. Inom fjorton dagar skola aila, som tillhöra borgargardena, alla vapenföra unga män kallas att infinna sig vid gränsen. Cerbonnet, vi få stanna ensamma hemma, vi gamla, och vaka öfver våra hem. — Våra förhållanden kunna ej jemföras, herr Gouanit, sade min far. — Hvarför det? frågade rojalisten med en viss värdighet i tonen. Tror ni då att jag heldre än ni skulle vilja lemna min fäderneärfda gård till spillo? — Ni har ett hus, som ni ärft af era fäder, yttrade f. d. väfvaren, i det han skakade hufvudet... Och äfven jag har en egen koja, den här byggnaden, som jag köpt, som jag betalt, som jag ville lemna åt min son... Tjenar det väl till att jag söker försvara den och mig?... Nej, derpå tänker jag inte alls. Om Maurice låter döda sig, kan han ju ej bli egare till det lilla jag sammanskrapat. — Seså, nu har ni missförstått mig, rain granne. Men Maurice inser hvad jag menar. — Ja, min herre, genmälde jag, i det jag fattade rojalistens hand. I farans stund, äro