Dagens Nyheter – 17 augusti 1868, sida 2

kring Frankrikes strupe, för att hålla sig sjelf uppe. Vi hörde ej kanonerva dundra; vi sågo ej lågorna i Kremlin — och icke heller, sednarg, den snö, i hvilken våra soldater begrafdes; men vi kände allt ivom oss, äfven vi utstodo — i inbillnipgen — en dödskamp, lika smärtsam som deras. Ni, min vän, har lefvat under det borgerliga kriget; det var förfärligt, eller huru? Jag har bevittnat hvad som varit ännu ohyggligare, främlingars inbrott i vårt land; men jag vet likväl en belägenhet, vida mera beklagansvärd — jag tänker nu på en nation, som, overksam, ångestfull, fattig, uthungrad, väntar en underrättelse från fjerran land, huruvida hon skall få lefva eller måste dö. När den bulletin, som meddelade nyheten om olyckorna under återmarschen från Ryssland, blifvit anslagen å alla gatbörn och till och med på porten till herr Gouaults hus, tyckte vi oss redan ha nått afgrundens botten, och på samma gång vi genom häftiga rop gåfvo luft åt vår djupa sorg, utstötte vi alla en suck af lättnad. Det var slut med ovissheten; vi hade döden inför våra ögon. Den dagen hjelpte mig min far att rengöra min bössa. V. På aftonen den dag, då vi förnummit den i slutet af föregående kapitel berörda pyheten, ville jag ej aflägga något besök hos herr Gouault; jag var rädd för att få se en stråle af glädje frambryta ur den gamle rojalistens öga Afven om en viss med bitterhet blandad till fredsställelse öfver att hans förutsägelser slagit in, härtill varit orsak, skulle jag ha fattat hat till honom, föraktat honom. Måhända för?