Dagens Nyheter – 13 augusti 1868, sida 3

Han var en energisk, kall och beslutsam man, men hade ett belefvadt sätt, hvilket bidrog att förmildra det sträfva i hans väsende. Han var smärt och af medelmåttig längd samt höll sig alltid rak i ryggen; också hade man temligen svårt för att gissa hans ålder. Han hade uppnått fyratiofem år; men man skulle lika väl ha kunnat tro honom vara femtiofem som trettiofem. Pudret i hans hår dolde dess naturliga snö, och den beständigt arbetande jernviljan framkallade på hans panna rynkor, som sammansmälte med de fåror tiden ristat derå. Min far, hvilkens minnen ifrån ungdomsåren gjorde honom något försagd, då han stod inför denne med Frankrikes förnäma familjer så nära allierade man, var beundransvärd så till vida att han visste stäfja sina känslor och undvika all opposition. Men jag kände mig orolig, ty jag insåg. att dessa tvänne män väl skulle kunna hata och bekämpa, men svårligen älska hvarandra. Stödd mot armbågen, lyss: nade Valentine till samtalet med förvånad och nyfiken uppsyn. Klockan slog tio; herr Gouault steg upp. — Ni ursäktar väl, granne, att jag tager min systerdotter med mig? — Hennes saker torde vid det här laget vara hemma hos ex, svarade min far, som dragit försorg härom. — Mycket bra, mycket bra! Nu får du omfamna din moster, Valentine. I morgon och alla dagar skall duj dela din kärlek emellan dina gamla och dina nya vänner. Detta hus kommer fortfarande att vara ett hem för dig. Cerbonnet, jag har nu varit lika knapphändig i fråga om att tackaller, som jag var, då ni villfor min bön att taga vård om detta barn; oss emellan tjenar ju också sådant der till ingenting.