Dagens Nyheter – 11 augusti 1868, sida 2

rare somnade. Jag aktade mig nu noga för att störa honom; jag ville låta honom i sin tur njuta den ljufva ro, han aldrig förnekat mig på klubben, då jag var barn. Det gamla huset, i hvilket vi bodde, såg mycket dystert ut; men deri. gömdes en sol, en leende varelse, hvilken rörde sig omkring 038, likasom denna lilla flicka i gyllene drägt, som lyser mellan borgarnes mörka gestalter i Rembrandts tafla Nattronden. Den första rörelse af ömhet jag erfarit daterar sig från den tid, då jag började besöka klubben, d. v. 8. från sjette året af min lofnad, En morgon väckte mig min far och sade, i det det han lade bredvid mig ett lindebarn, som jag tog för att vara en docka, och hvilket började högljudt gråta: — Se så! omfamna nu din syster. Jag lydde och tryckte en duktig kyss på den lillag kind, och då blef hon ännu mera ledsen. Jag för min del var förtjust öfver att ha fått smeka en varelse, som var ännu svagare än jag sjelf, eller kanske också för det att jag kunnat komma henne att skrika så bårdt. När jag blifvit klädd, yttrade min far till mig i glädtig ton: — Vi skola tillryggalägga en lång väg i dag. Vi måste nemligen föra din lilla syster till en sköterska. Jag blef tröstlös öfver att man så hastigt ville beröfva mig min docka; men å andra sidan intogs jag af förtjusning, när jag förnam att jag skulle få åka. Vi afreste i en vagn jemte tjensteqvinnan, som vårdade den lilla, lät henne dricka mjölk uren enkom derför konstruerad flaska och sjöng visor under hela vägen. Min mor, som jag redan sex månader sednare förlorade, var icke med på färder; hon hade stannat hemma, för att se efter boden. Min syster, som icke var hennes barn, hade ej gifvit an