Dagens Nyheter – 6 augusti 1868, sida 1

Hrig eller afväpning. Det gifves icke ett tredje alternativ, säger Frankrikes mest inflytelserike publicist, hr Emile de Girardin. Antingen skall Frankrike afskeda största delen af sina armer för att icke uttömma folkets krafter, eller skall det föra ett krig för att derefter kunna afväpna. Hr Emile de Girardin har predikat detta i två år, eller alltsedan freden i Prag. Han vill sannolikt icke hafva något krig, men han vill genom att oupphörligt i sin mycket spridda tidning (ta Liberte) framhålla dessa alternativer tvinga kejsar Napoleon, som skyr kriget med dess ovissheter och öfverväldigande själsmödor, till att åtminstone gifva Frankrike frihet. I sin senaste artikel antager hr de Girardin att kejsar Napoleon skulle ha skrifvit till sin utrikesminister markis de Moustier ett bref, hvari han ålägger denne att inleda underhandlingar för att åstadkomma krig eller fred. Som detta fingerade bref både är märkligt genom sitt innehåll och kan bidraga att leda till märkliga följder, meddela vi detsamma i öfversättning: Till hr utrikesministern, markisen de Moustier. Augusti 1868. Herr minister. . Det är ett ledsamt förhållande som icke kunnat undgå min vaksamhet och mitt uppmärksamma öga, att min regering, oaktadt sina gång efter annan upprepade offentliga förklaringar och sina outtröttliga bemödanden i syfte att återgifva Frankrike och Europa det inbördes förtroende, som de genom 1866 års händelser förlorat, och skingra denna ständiga osäkerhet, hvilken icke längre utan stor våda kan fortfara — att min regering, oaktadt allt detta, synbarligen ingenting förmått uträtta. Denna olycksbringande osäkerhet visar sig genom den motsägelse, som råder mellan orden, de der uttrycka hopp om att freden icke skall blifva störd, och handlingarne, hvilka tyckas bebåda att ett krig står för dörren, hvarpå det vore i högsta grad oförlåtligt och vanvettigt att ej ha beredt sig. Jag menar med dessa handlingar de ruinerande uppoffringar, som Tyskland, Österrike, Frankrike, Ryssland, Italien underkasta sig, hvart och ett land för att gifva sin militära styrka den största möjliga utveckling. De händelser, som timade 1866, ha bevisat att jag hade rätt uti hvad jag förut sade i mitt bref af den 4 november 1863, adresseradt till alla Europas suveräner, och i mitt tal följande dagen vid öppnandet af lagstiftande församlin: gens session; hvad som var sannt på den tiden