Dagens Nyheter – 1 augusti 1868, sida 2

Konstnären bejakade denna fråga. Drottningens panna rynkades mot hennes vilja. — Man säger, att en för sin konst brinnande mästare fäster sig med hängifvenhet vid sina förhoppningsfulla elever, anmärkte hon med någon häftighet. — Emedan han ser sig sjelf och sin ära, som är förgänglig, liksom allt annat i denna verld, pånyttfödas genom dem, svarade konstvären stolt. — Kan detta vara allt, som binder läraren vid sin lärjuge? fortfor hon med tydlig bitterhet i tonen. — Allt! svarade Baltazarini. Merändels åtminstone, eders majestät! tillade han. Drottningen kastade en flammande blick på honom, och hennes läppar darrade. Hon måste för ögonblicket ha förlorat sin vanliga sjeltbeherrskning, ty hon lade sin hand hastigt på hans skuldra och lviskade till honom: — Akta er, Baltazarini! Glöm icke... men lika godt! Katharina af Medicis låter icke ostraffadt föra sig bakom ljuset. . Derpå vände hon honom hastigt ryggen och gick med leende ansigte till en grupp damer i närheten. Konstnären blef för ett ögonblick märkbart blekare; han drog sig undan i en fönsternisch. — Vid djefvulen ! sade han för sig sjelf. Hon är svartsjuk och svartsjukan har gifvit henne skarpa ögon. Ja, jag vill akta mig, ty denna fru kan bli farlig. Han höll sig denna afton på afstånd från Agnes. Den stackars flickan blickade så sorg. set framför sig, liksom hade den triumf, hon firat, ej gjort henne den minsta glädje. Drottningens soir6 var förbi; alla begåfvo sig hem, antingen i bärstol eller till fots, i båda fallen ledsagade af välbeväpnade fackelbärare Denna försigtighet att alltid ha facklor och be.