Dagens Nyheter – 1 augusti 1868, sida 2

DROTTNINGEN OCH KONSTNÄREN. HISTORISK SKIZZ. (Forts. fr. föreg. n:r ) Besynnerligt nog syntes hon i dag mindre nådig; non helsade visserligen ganska vänligt, men hade icke, såsom vanligt, något muntert skämt att säga honom; hon uppmanade honom temligen tvärt att föredraga en af hans skönaste fantasier. Mästaren höjde långsamt sitt instrument; i hans rörelser låg ingentiog tvunget eller oroligt, som kunde ge tillkänna avt han misströstade om en fullständig triumf. Ljufva, hänryckande toner lockade han fram; derpå utvecklade han en lidelsefull kraft och åter tjusade han med veka, bortsmältande toner: man tyckte sig höra honom tala genom musiken; man grät med honom, man hatade och herrskade med honom, eller delade man hans sorgfulla förtviflan och hans hjertas längtan, hans lyoka och hans qval. Dödstystnad rådde rundt omkring. Drottnidgen lutade sig tillbaka mot tronens karm ; äfven bon tycktes förtrolad af de herrliga ljuden, men likväl hvilade hevnes blick, utan att dess dysterhet förändrades, på konstnären. När han hade slutat föredraget, blef han stående liksom för att invänta ytterligare befallningar. Denna gång belönades han icke af något tecken till bifall. Baltazarinis konst stod alltför bögt, för att han genom en sådan likgiltighet skulle kunna känna sig nedslagen; den endast sårade honom. Drottningen gaf honom blott genom en åtbörd tillkänna sin belåtenhet, men sade icke ett ord; — hade väl känslan så öfverväldigat henne, att hon saknade uttryck derför? -— Man trodde det,