Dagens Nyheter – 1 augusti 1868, sida 2

Ehuru Valmannen — den nyaste franska oppositionstidningen —, såsom bekant, för någon tid sedan blef dömd att böta omkring 7,000 rdr för lasteligt tal mot regeringen, visar dess nyss utkomna tredje nummer att tidningen af denna lilla motgång icke låtit bringa sig ur koncepterna och att denicke förlorat något af sitt energiska språk och sin argumentativa kraft. Nämnde nummer innehåller fera politiska artiklar, skrifna i den mest rättframma ton och inklädda i det kärnfullaste språk. le que paie la France! Så lyder öfverskriften till en af dessa artiklar, undertecknad Jules Ferry, samma medarbetare, som hade författat den artikel — Les grandes manoeuvres electorales —, för hvilken tidningen fick plikta så dyrt. Följande utdrag kan gifva våra läsare ett tydligt begrepp om tonen i artikeln i fråga: Det är väl möjligt att kejserliga regeringen är den största, den visaste, den mest förutseende, den lyckligaste, den populäraste och den rättrådigaste, som Frankrike någonsin lärt att känna. Vi förneka icke detta; vi utbedja oss endast att få tillägga, att hon också är den dyraste. Hon har icke allenast varit dyrare, än någon af de regeringar, hvilka föregått henne; utan hon kostar nu mera, än hon gjorde för tio år sedan, då hon redan kostade mera, än för femton år tillbaka. Så kostade kejsardömet Frankrike från 18352 till 1857 i medeltal 1,900 millioner om året. Under de fem följande åren stego de årliga utgifterna till 2 milliarder 226 millioner. Och för de tre åren 1867, 1868 och 1869 beräknas de till 2 milliarder 300 millioner ; 1867 års budget är redan till siffran känd och nära nog betald, 1868 års håller man på att betala och 1869 års är ännu endast beräknad. Om det är ett faktum att ingen annan regering någonsin användt så mycket, är det också ett faktum, att ingen någonsin uppburit så mycket. Lyckan har lett mot denna regering. Inkastad, som hon har biifvit, af slumpen midt i en exempempellös ekonomisk rörelse, har hon deraf dragit de största fördelar genom beskattning och förbrukning. Sedan 1867 harinkomsten af den direkta beskattningen stigit med 500 millioner francs. Detta är förundransvärdt; och då man är så rik, har man rättighet — hvad säger jag? — skyldighet att göra öfver med penningar. Denna skyldighet har den kejserliga regeringen fullgjort så samvetsgrannt, att vi hvarje år sett henne gifva ut mer än hon fått in. Dessa 1,900 millioner uppbringas icke genom beskattning, ehuru det icke kan förnekas, att skatterna fyllt en god del af behofvet. Det var genom ett lån, som en stor del af dem betaltes. Se här totalsumman af skulden: I 1852 års budget uppgå statsskulden och diverse anslag till 291 millioner. År 1868 stiger denna summa till 5349 millioner — en skillnad således af 258 millioner. Kejsardömet har således till landets skuld lagt 258 millioner, det vill med andra ord säga, att det nära nog fördubblat skulden under de senaste sexton åren.