borta, derom bar det frimodiga svar vittnesbörd, då någon i så allvarlig ton som möjligt försäkrade honom, att då han nu förde kongens fartyg, så skulle han ögonblickligen, utan dom och ransakniog, upphissag till rånocken, om han styrde på grund. Sätt till alla segel, som finnags, var gubbens svar, och framåt bar detiilande fart. Men ännu en annan upptäckt gjordes. Anda sedan affärden från Göteborg bade a!la man ombord med en viss grad af vördnad, för att ej säga bäfvan, betraktaten låda, som till följd af några ännu outredda naturkrafter fått sin plats på kommandobryggan, såsom något non plus ultra farligt och varande i behof af försigtig handtering. Och var den lådans nummer 28. Man hviskade, ty ingen vägade säga det uppenbarligen högljudt — att denna enda låda var tillräcklig att göra hela vår expedition om intet; den skulle neml. innehålla intet mer elier mindre än — dynamit. Jag vetej, hvilken den hjeltemodige man var, som vågade öppna denna mystiska låda (eburu å andra gidan risken ej borde varit synnerligen stor, då båda våra sexpeditiongchefer förklarade sig ej hafva minsta aning om att en dylik blifvit smugglad ombord), men ett faktum är dock att besagda låda (8 28) vid min uppkomst från middagsbordet befans öppnad. Och hvad innehöll då denna fruktansvärda persedel? Må det vara nog sagdt, att innehållet helsades med hurrarop, ty det var — åtskilliga flaskor extra fin cognac, som polska frihetskämparnes representant i Sverge, mr Demontowich, hade till oss öfverlemnat för att visa, att äfven han, ehuru ena landsflyktig främling i vårt land, med sina välönskningar följer oss på vår färd. Såväl med anledning af det, som förut blifvit yttradt, som utan ringaste sammanbang dermedae, för att begagna en stor, men beklagligtvis obekant författsres ord, är det ej underligt, om cognac sedandes här ombord kallas dynamite. Dock — mina läsares tålamod kan vara slut, och mitt är det äfven, hvarföre jag helt tvärt slutar med att teckna mig. -— 88 —