Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 2

annorlunda kunde jag åtminstone icke förklara hennes leende. Det föreslagna jagtpartiet egde rum; men då vi hunnit en fjerdingsväg hemifrån, upptäckte vi att våra kruthorn voro i det närmaste tomma. Vi hade dock fyllt dem några få ögonblick före uppbrottet; men Anna, som icke ville att vi skulle vara borta för länge, hade skickligt undansvillat vårt krutförråd. Denna upptäckt bragte mig så utom mig, att jag två gänger å rad sköt bom på en präktig flock rappaöns, som flög alldeles förbi näsan på mig. Denna oskicklighet väckte mycken munterhet hos min vän, som, lyckligare än jag, hade skjutit ett utmärkt vackert par rapphöns. Jag föresatte mig nu att hämnas genom att icke komma hem till middagen. Jag smög mig obemärkt bort och hoppades kunna stöta på en skogvaktare, af hvilken jag kunde få köpa litet krut. För intet pris i verlden ville jag återkomma med tom väska. En half timma derefter hörde jag min väns rop och signaler. Jag aktade mig att svara, och som ropen hördes vester ifrån, så styrde jag kosan rakt åt det motsatta hållet, fördjupande mig allt mer och mer i skogen. Snart hörde jag ingenting mer; jag hade lyckats fullkomligt; jag hade tappat bort mig. Jag sökte nu komma ut ur skogen, men alla mina bemödanden voro fåfänga, och i fem timmar sträfvade jag omkring i skogen, som blef allt tätare. Dignande af trötthet, kastade jag mig ned under en ek; klockan var tre. Jag försjönk i mindre angenäma betraktelser öfver mitt äfventyr, då jag med ens hörde Jljudet af steg och blef varse en karl som kom vandrande med en bössa på axeln och en hare i banden. Af hans synbara förskräckelse vid min åsyn, slöt jag att han icke var stadd i rätta ärenden; jag skyndade mig emellertid att lugna