Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 2

jelse. Jag öfvergick från tystlåtenhet till den mest fjolliga, men tvungna glädtighet. Man fann mig charmant, fastän jag var trivial, och jag blygdes öfver min rol. Då jag fick sigte på en jägare, tog jag mig anledning att föreslå ett jagtparti till följande dagen. Han ingick derpå med nöje, men jag hade uppgjort räkningen utan värden, ty Anna bytte genast om min och hviskade mig i örat att jag säkert redan fann det ledsamt tillsammans med henne, efter som jag sökte andra förströelser. Detta hade varit ett tillfälle till förklarlng, men i vagnen kunde man ju höra allt hvad vi sade. Det var natt då vi återvände hem! Anna var vid det mest uppsluppna lynne, och då hon icke finn min konversation så animerad som hon önskade, så företog hon sig att nypa migiarmen, i början sakta och varligt, men snart med ett eftertryck som gränsade till grymhet. Jag försökte först att skratta, ehuru denna kuriösa lek var föga i min smak fmen till slut börjad: jag kasta mig i vagnen som en besatt. Detta fann Anna oändligt roligt, och gynnad af mörkret fördubblade hon sina anfall och nöp mig både gul och blå. Omsider tog jag i full förtviflan mitt parti; jag fattade henne i armar, tog mellan tummen och pekfingret en försvarlig qvantitet kött af hennes öfverarm och klämde till allt hvad jag förmådde. Hon uppgaf ett qväfdt rop, som lyckligtvis hvarken hördes af brodern eller hushållerskan, trängde sig ini vagnshörnet och öppnade icke vidare munnen. Jag var herre öfver slagfältet, men jag råkade nu i en ny oro, i det jag fruktade att hafva drifvit repressalierna alltför långt. Denna oro försvann dock, när vi kommo hem, vid åsynen at hennes leende och vänliga blick. Efter att länge hafva funderat öfver min brutalitet, måtte hon hafva stannat vid den öfvertygelsen, att den var ett vältaligt prof på min kärlek;