Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 1

Hoensten och staten. Då anslaget till de kungliga teatrarne af senaste riksdag nedsattes, mottogo många närmare vänner af de kungl. teatrarne underrättelsen härom med ledsnad. Vi för vår del förrådde ingen sådan, och, sanningen att säga, den berörda underrättelsen gjorde på oss intet nedslående intryck, ehuru vi visserligen förmå till sitt fulla värde uppskatta hela välsignelsen af en god teater. Men vi ha alltid trott att de kungliga teatrarne skulle stå sig mycket bättre, om de fingo verka fullt fritt, utan anslag och utan sidoinflytelser. Också gladde det oss att i tidningen la Libert för den 23 dennes finna en väl skrifven artikel af OdysseBarot, hvari just våra åsigter framställas, och som vi derför vilja härnedan meddela våra läsare i öfversättning. Artikeln har till öfverskrift Konsten och staten samt lyder sålunda: Ministern Duruy beklagade tör några dagar sedan, under öfverläggningen i lagstiftande församlingen om fortfarande anslag till åtskilliga teatrar, det förfall, hvari den dramatiska konsten råkat, och som ban ansåg förorsakadt af politikens och tidniogspressens opåkallade inblandning. Men litteraturens och de sköna konsternas aftynivg bar en annan vida djupare orsak, och derna är statens ingrepp i dem; — orsaken är understödsregimen. Skyddssystemet är lika skadligt inom estetikens område som inom industriens och handelns. Det fria utbytet afintellektuela produkter är ej mindre nödvändigt och visar ej mindre lyckliga resultater, än det fria utbytet af landtmannaprodukter och manufakturvaror. Det är en svaghet i vår nations karakter och lynne, att vi alltid påkalla regeringens inblandning samt avt vi hysa misstro till enskilda företag och öfverlemna i makters händer att styra alla våra rörelser, våra handlingar likasom våra tankar, vår uppfattning, våra omdömen, våra studier, vår håg och vilja, vår glädje liksom våra sorger, för att begagna hr Jules Favres pikanta uttryck i måndagens kammar-session. Denna beklagliga tendens inverkar mycket skadligare på konstens utveckling än man kan föreställa sig. Man talar ofta om det skydd, Ludvig XIV gaf litteraturen; men man får ej förglömma att understöd åt teatrar icke kom i fråga på den tiden. Alla sceniska prestationer, som då förekommo, voro enskilda företag, som hvarken fordrade stora kapitaler eller kostsamma uppsättningar. Corneille:s tragedier spelades af aktörer utan alla anspråk, och dekorationerna utgjordes af gamla tfönsterluckor; icke desto mindre voro de mästerverk. Men nu har det blifvit alldeles olika mot förr: bisakerna ha tagitlofven af bhufvudsaken, behändigheten har efterträdt snillet och grannlåterna ha ersatt talangen, se der hvarför de 1,833,000 francs, som äro anslagna till understöd åt våra förnämsta teatrar, långt ifrån att lyfta den dramatiska litteraturen till dess förra ståndpunkt, i stället bidragit att sänka den alltmer och mer. Dessa 1,835,000 francs äro ett slags premium, hvarigenom blott befrämjas åtskilligt smått och godt, såsom granna dekorationer och allt detta glitterguld som den verkliga konsten i närmast föregående sekler föraktade; och nu hota dessa underordnade saker att helt och hållet uttränga sjelfva konsten från dess plats. Det är icke några statsanslag å 820,000 rdr som framkallat Don Juan, Vigaros Bröllop, Richard Lejonhjerta, Alcestes, Joseph m. fl.; och vi tvifla på att operan med det rikliga understöd, den ät