Dagens Nyheter – 27 juli 1868, sida 2

barn, hvad hon skall bli förtjust ty ni vet huru innerligt hon älskar honom. — Amerikanaren! utbrast Bouvard. -— Ja, med passion. — Men hvem har sagt er det? — Hon sjelf. Notarien stod såsom förstenad. Emellertid hade baronen gått till sitt skrifbord, och han framtog hvad som behöfdes för att skrifva ett bref; men plötsligen hejdade han sig och lyssnade. Ljudet af flera röster förnams från trappan, och bland dem tyckte han sig urskilja Ernestines och Marcels. Snart kunde han icke tvifla mer; man hörde redan orden. Marcel drog sin stjufmoder med sig mot hennes vilja, efter dem kommo Renå och Gabriella. Baronens son måste ha sprungit mycket, ty han var varm och andtruten, han hade sitt hår h oordning och hang kläder voro betuäckta med am. — Ni skall följa mig, min fru, ropade han, det är nödvändigt, jag vill det! De inträdde i amiraleng rum. — Hvem är det? frågade denne. — Det är jag, amiral, svarade Marcel med häftighet, det är jag, som, då jag befann mig på återvägen till slottet i sällskap med herr de Ramicra, hvilken jag öfvertalat att följa mig för att göra ett sista försök, påträffade en resvagn, hvari baronessan och Gabriella, efter deras egen uppgift, foro bort för att aldrig mera återkomma. — Och ni ötfvertalade dem att vända om, min herre? frågade amiralen. — Ja, emedan en skiljsmässa från dem är omöjlig: ropade den unge mannen; emedan jag aldrig skall tillåta en sådan! Herr de Rostang gjorde en grimas.