Dagens Nyheter – 22 juli 1868, sida 2

De båda qviovnorna ryste och togo ofrivilligt ett steg tillbaka. Den gamle sjöofficeren gick fram helt långsamt och stängde vägen för dem. — Hvad ämnar ni göra? frågade den unga fickan, som darrade, då hennes biick mötte ans. — Jag vill straffa en nedrig varelse, som låtit mig under många år betrakta min vanära såsom en lycka, svarade baronen. Jag vill affordra henne räkenskap för det sätt, hvarpå hon bevarat det namns heder, som jag skänkt henne; med ett ord — jag vill hämnas min förlorade ära! Och härvid spände han hanen på en pistol, som han hittills hållit dold, samt trädde fram till baronessan, ropande : — På knä, min fru! Genom en rörelse, hastigare än tanken, hade Gabriella ställt sig framför sin mor. Ernestine, som hittills stått med lutadt hufvud, rätade ut sig till sin fulla längd och sade med stolthet och lugn: — Hvad gör ni, min dotter ? Fruktar ni väl, att amiral de Rostang kan förgå sig ända derhän, att han mördar en qvinna? Amiralen spratt till. Baronessan förde helt beslutsamt Gabriella åt sidan, gick emot sin man och yttrade, i det hon såg honom i ansigtet: — Här är jag, min herre, — På knä! upprepade baronen med en röst, som var nästan qväfd i följd af den häftiga vreden. — Nej, jag förblir stående, svarade Ernestine med värdighet; man böjer icke sina knän, om man ej vill anropa någon om medlidande; och jag hoppas icke derpå, jag önskar ej en gång att blifva behandlad annorledes än efter den strängaste rättvisas fordringar. Om ni finge se mig vid era fötter, min herre, skulle ni måhända