Dagens Nyheter – 22 juli 1868, sida 2

len reste, och... jag återsåg... herr de Ramicre... Afven han skulle lemna Frankrike, ensam och förtviflad! Han kom för att säga mig sitt sista farväl... Ack! jag hade bort förutse att hans djupa sorg skulle beröfva mig modet, att jag, i samma stund jag mottog honom, var förlorad! — Förlorad! utropade Gabriella med ångest. — Ja, återtog baronessan, i det hon slog ned ögonen. Och nu bör du förstå hvarför jag för ett par dagar sedan, när du stod framför mig med sammanknäppta händer och bedjande blickar, icke kunde säga dig sanningen: den du vill taga till make... är din bror! Gabriella uppgaf ett rop, men ljudet deraf förtogz3 helt och hållet af ett slags rytande, som lät höra sig från den dörr, hvilken ledde till baronens rum; mor och dotter vände sig samtidigt om och stodo såsom slagna af åskan. Amiralen befann sig i dörren; kryckan hade fallit till hans fötter, han höll ena handen framsträckt, och hans hår hade rest sig. Vredens eld flammade ur hans ögon. Genom en ömsesidig, ofrivillig rörelse kastade sig de båda qvinnorna i hvarandras armar, såsom hade de velat tillsammans mottaga dödshugget. Amiralen förblef orörlig. Under ett ögonblick hörde man endast hans tunga andedrägt; slutligen yttrade han med ihålig stämma, och i det ban syntes tala till sig sjelf: — Jag har väl hört riktigt... hennes bror ... således var jag bedragen... och hon trodde att sådant skall kunna ske ostraffadt! — Ack, min mor, kom! ropade Gabriella, som, sedan hon tillkämpat sig någon makt öfver sig sjelf, ville draga baronessan med sig ut ur rummet. — Hon skall stanna qvar, ropade amiralen med en röst, som var förfärlig.