Dagens Nyheter – 22 juli 1868, sida 2

kärlek? Hvad ni än må ha att säga mig, är jag på förhand säker om att allt hvad som kommer från er är ädelt och godt; och har jag icke anledning till ett sådant antagande? -— Min Gud, låt mig dö, stammade baronessan suckande. Men den unga flickan, intagen af en allt djupare rörelse, höll henne sluten intill sitt bröst. — Min mor! min mor! upprepade hon, öfverhöljande hepnes händer och hår med kyssar, kan jag väl glömma att ni är min stolthet och nå samma gång mitt föredöme och min lycka? Jag bar ju här dagligen tillfälle att beviltna ert tålamod, er sjelfuppoffring... Erzestive upplyftade hufvudet. — Och hvem säger dig att denna sjelfappoffripg är annat än ett försonarde af begångna fel? afbröt hon Gabriella. Vet du väl, om icke hvarje omsorg, egnad amiralen, om icke hvarje liden oförrätt varit mig en tröst, i stället för en pröfning? Vet du väl om jag icke deri sett endast medel till att utplåna spåren af en handling, hvars minne smärtat mig? — Ni! min mor, sade Gabriella förvånad; jag kan ej tro det; ty om också minnet af det förflutna ofta nog väcker samvetsqval, bör detta åtminstone icke vara förhållandet hos er, som, för att rädda en familj från undergång, gick in på ett giftermål, hvilket man ålade er... — Säg att jag nödgades gå in på den ifrågavarande förbindelsen, återtog Ernestine nedslagen; men då jag gaf min hand åt en man, som jag icke sjelf valt, lemnade jag mitt hjerta qvar hos en annan. Gud vet att jag oändligt gerna skulle ha önskat att jag kunnat uppoffra mig helt och hållet. Jag hoppades att smärtan, som var så bitter, derför ock:å skulle bli så mycket mindre långvarig... Men amira