Dagens Nyheter – 21 juli 1868, sida 3

— Min herre, sade Ernestine med darrande stämma, jag ber er... jag besvär er... gå icke för hastigt tillväga. — Hvarför det, min fru? återtog amiralen, med hvilkens tålamod det nu var slut. Baronessan slog ihop händerna. — För Guds skull, utropade hon utom sig, gif mig tid, min herre, att öfverväga ... att se... — Att öfverväga och tillse, huru ni må kunna omintetgöra det förslag som nu blifvit väckt, eller huru? yttrade baronen, i det ban förtörnad slog sin käpp i golfvet. Vid Gud, min fru, ni räknar alltför mycket på min godmodighet. — Hör mig... — Nej, min fru, jag vill ej tillåta er längre fortsätta era bemödanden att höja stjufmodrens värde med förringande af modrens. Det är i alla fall icke Gabriellas fel att hon råkar vara er dotter och att ni finner med er värdighet oförenligt att skapa hennes lycka. — Ahl! hvad väger nil ropade baronessan, smärtsamt berörd. ; — Jag säger, återtog sjöofficeren, som blef alltmera het, att ni gör mig alldeles förbryllad. Ni påstår att ni älskar Gabriella och ni vägrar att bifalla en förening, hvarigenom hon kan och måste blifva lycklig. Er ömhet gör henne derför större skada än sjelfva hatet. I himmelens namn, min fru, tror ni väl att Prometheus, när man fjettrat honom vid en klippa, skulle ha erfarit någon synnerlig tröst, om det varit en dufva, i stället för en gam, som förtärde hans bjerta? — Ack, min herre, ni visar mig då icke det ringaste medlidande! snyftade Ernestine, i det hon gömde ansigtet i sina händer. — Men så säg då ett skäl, skrek amiralen, ett enda skäl för er vägran. Hvad är det söm hindrar giftermålet? Säg, säg! oo Min herre, stammade Ernestine, hvilken