Dagens Nyheter – 20 juli 1868, sida 3

. . Rätteg.och polisnyheter, POLISEN. Samhällets olyckebarmn. Natten till i lörsage företogs af detektiva polisens afdelning en razzia efter utsliggare i Bellevue-parken, Höga, Solnaskogen och trakten kring Carlberg. Fångsten blef stor, och beklagligen fanns ibland de anträöffade olycklige hela familjer. RÄDHUSRÄTTEN. En trädgårdsegare som är rädd om sina blommor. Förliden fredag förekom i rådbusrättens 6:te afdelning till bandläggning ett mål mellan en cigarrarbetarehustru AnDdergson och förre verkmästaren Göran Lundeqvist. I den af hustru Andersson ingifna stämning yrkades å br Lundeqvist strängaste ansvar derför att denne sistnämnde tilldelat kärandens minderåriga son 6 örfilar samt derpå kastat honom till marken, så ait posaen deraf bhfvit blå iansigtet, och skulle detta våld ba begåttz, endast derför att lilla Axel brutit eo blomma i Lundeqvists trädgård. Ordf. (efter stämningens uppläsande, till hustru Andersson): Hör på, vill bon processa om en sådan här struntsak? Jag skall säga henne att om en pojke får smörj, så är det mycket bra det. Andersson. Nej, det tycker inte jag. Inte kan det vara bra att ge en 2 ärs gosse 6 örfilar, å sen slå bonom i backen, så att han blir blå i synen, bara för en liten blomma, som han i sitt ofärstånd brutit. Jag anbåller att få höra mina två vittnen. Lundeqvist. Jag bestrider det blåa. Saken var den att pojken ryckte upp flere plantor med rötterna, bakom min rygg, och då gaf jag honom de der slagen, det erkänner jag, och att han föll på näsan, se det gjorde ban nog; men för resten vet litet bvar att eåna emåttingar kan falla ikull al sig sjelf. Jag vill bara säga det, att jag besirider att han blef blå, för det var han förut. Ordf. Nå, det enda som står er emellan... Lundeq vist (afbrytande)... är att han blef blå. Andersson. Joho, det var då han blef blå, det vet vittnena. Dessa höras bärefter, och intyga att de sett lilla Axel plocka en blomma i L:s trädgård, hvarpå L. rusat fram till gossen och gifvit honom 8ex örfilar gamt knuffat ut honom ur trädgården, så att han fallit på näsan, och nägra timmar derefter börjat blånga. Lundeqvist. Jag säger att vittnena inte duger, för de är hatiska på mej, aom är vicevärd och kåller ordning och skick i Återvändsgränd. Jag yrkar ansvar på Anderssonskan för att hon inte bar omsorg om sitt barn, och så vill jag bevisa, till nåsta gång att pojken var blå. Oråf. Jaså, ni vill eprioga här, ni? Lundeqvist (tvärsäkert). Jaha, det få vi lof att göra, när hon säjer att ban blef blå, så. Oraf. Då uppskjutes målet till. den 31 juli; kom igen då med edra vittnev; å adjö nu! å