Dagens Nyheter – 18 juli 1868, sida 2

för att få veta, hvilken verkan de båda brefven gjort, måste han beqväma sig till att taga afsked. Fru de Rostangtföljde honom till dörren med sitt förbindligaste leende. Men han hade icke väl försvunnit, förrän uttrycket i hennes ansigte plötsligen förändrades. Hon kastade en orolig blick omkring sig och fattades af en darrning, som nödgade henne att sätta sig. Spänd väntan och liflig ångest afspeglade sig tydligt i hennes drag; och hon måste sjelf ha kännt att så var förhållandet, ty hon lutade sig mot en kudde i soffan och betäckte sina ögon med en näsduk. Någon knackade helt sakta på en af de dörrar, som ledde till salongen, och härigenom blef hon ryckt ur sin dvala. Hon reste sig häftigt upp, torkade sitt anlete med näsduken, såsom ville hon utplåna spåren af sin rörelse, samt sökte nedlägga en viss säkerhet i sin röst, då hon ropade: — Stig in. Herr Ren6 de Ramicre inträdde. Han såg sig omkring och syntes blifva lugnad, när han märkte att han var ensam med Ernestine. Han gick fram till henne och bugade sig vördnadsfullt. Hon anvisade honom en stol, utan att dervid upplyfta ögonen. — Jag har begärt ett enskildt samtal med er, fru baronessa, sade han med djupt allvar; och ni har haft godheten derför bestämma denna tid och detta rum. — Jag väntade er, svarade fru de Rostang med svag stämma. Ni kan tala, min herre; jag hör er. Den unge amerikanaren teg några ögonblick, under hvilka han tycktes samla sina tankar, — Fru baronessao torde ursäkta min tvekan, återtog han slutligen, ty jag är ännu för er en främling, ehuru å andra sidan era an