Dagens Nyheter – 17 juli 1868, sida 3

värnar sin otrogna maka mot nöden genom att skicka henne ett årligt underhåll. Georg betraktade honom förvånad. — Ser ni, jag vet, hur alltsammans hänger ihop, ehuru ni vill hålla saken hemlig, fortfor notarien. Också har jag aldrig nämnt ett ord derom åt någon menniska, ehuru er hustru nyligen skref till mig och tackade för de penningar, jag å era vägnar öfversändt till henne. — Penningar! utbrast Duret. Och hvem hade lemnat er dem? — Åh! det vet ni ju lika väl som jag... Baronessan. Fru de Rostang hade nyss inträdt i salongen och hört det sista som sades. Georg hann icke svara, ty hon tog sjelf till orda, yttrande i en förebrående ton till herr Bouvard: — Käre notarie, är det så ni håller era tysthetslöften ? Herr Bonvard blef icke litet brydd; han framstammade en ursäkt. Hvad konstapeln beträffar, var han på en gång öfverraskad, missnöjd och tacksam; och han stod med sänkt blick, rullande — icke utan en viss konvulsivisk häftighet — mellan sina händer de papper, han emottagit af Bouvard. Ernestine närmade sig honom. — Är ni ledsen öfver hvad jag gjort, Georg? sade hon med mild och sorgsen stämma. Det smärtar er att tänka, att den qvinna, öfver hvilken ni haft att beklaga er, fått anledning anse er hysa medlidande med henne eller huru? — Fru baronezssan har handlat enligt sin öfvertygelse och af välvilja för mig och henne, sade konstapeln och såg mycket melankolisk ut. — Det är sannt, återtog fru de Rostang med bitterhet; jag anser att männen böra förlåta oss för det att vi icke ega deras styrka och orubbliga lugn. Den olyckliga, hvilken blef hårdt straffad för sina fel derigenom att ni öfvergaf henne, hade skrifvit till er flera gån