Dagens Nyheter – 15 juli 1868, sida 3

förklarade med en ödmjukhet, full af behag, att det tillkom hennes mor att afgöra, huruvida hon skulle få göra sin bror sällskap på färden eller icke. — Följ med honom, efter han så önskar, svarade baronessan. — Och om det roar dig! tillade amiralen; din mor tänker ju endast på den vildbjernan Marcel! Ernestine omfamnade den unga flickan med en ömhet som kunde sägas utgöra en liflig protest mot den anklagelse, hennes man riktat mot henne, och frågade Bouvard om han ej ville deltaga i utfärden. Notarien omfattade förslaget med hänryckning, och alla tre gingo ut. Amiralen öppnade fönstret och såg dem stiga upp i kabrioletten; han ropade till Marcel att han gjorde honom ansvarig för hvad som kunde hända hans syster. Den unge mannen lofvade att vara försigtig, och det bar utaf. — I sjelfva verket kan hans fallenhet för extravaganser nu icke åstadkomma något ondt, anmärkte baronen, i det han återtog sin plats; så snart det är fråga om Gabriella, utgör hans tillgifvenhet för henne en hållhake, som hindrar honom från att handla utan eftertanke, — Ah! om ni visste hvad han är god mot henne! sade Ernestine med värme; ni talar alltid om hans obetänksamhet, under det ni synes alldeles förgäta hans goda hjerta, hans uppriktighet och hans rättskänsla. Amiralen sneglade på sin maka. — Min fru, sade han i en halft vresig, halft skämtsam ton, jag märker att ni vill framstölia honom såsom en värdig aspirant till första Monthyonska dygdepriset! Jag vore färdig att hålla vad om att det är någontirg vi vill begära åt honom af mig. — Nej, min herre, svarade Ernestine, åt