Dagens Nyheter – 15 juli 1868, sida 3

hindra att alla era nycker blifva tillfredsställda, sade amiralen förtretad. Baronessan fattade honom i armen. — Se så, var nu inte ledsen, käre vän, yttrade hon med ett mildt leende. Och sänkande rösten, fortfor hon i förtrolig ton: — Ni skall tänka på att vi vilja rycka Marcel ur hans gamla vanor. Detta kan lättast ske genom att tillfredsställa hans önskningar och dymedelst göra vistelsen i hemmet angenäm för honom. Baronen ville göra invändningar, men då tillade hon helt gladt: — Ni har för öfrigt icke rätt att tadla min åtgärd; ty åkdonet har blifvit köpt för mina besparingar. — Bra, mycket bra, min fru, svarade baronen. Men hvarför tillät ni då inte att jag använde mina besparingar till att anskatfa den fogelbur, Gabriella önskade sig? — Åh! sade Ernestine förlägen; jag tyckte denna bur vara obehöflig... oo— Under det att en kabriolett synes er vara nödvändig ? tillade amiralen ironiskt. oo Ja, det är den väl, inföll Gabriella, när den kan göra en menniska lycklig. — Ja, två menniskor skola genom den bli lyekliggjorda, sade Marcel; ty jag vill att vi skola båda försöka den, lilla syster. — Allt är i ordning, anmärkte Bouvard, som dervid såg ut genom fönstret. — Oh! jag vågar ej, utbrast den unga flickan; Soliman är allt för lifiig af sig. — Låtom oss gå! kom, återtog Marcel, i det han bjöd henne armen; vi skola hålla 033 på stora landsvägen. Och han tillade halfhögt: — Det är den vägen, hr Ren bör komma! Gabriella tycktes ej ha förstått honom; hon