Dagens Nyheter – 14 juli 1868, sida 3

kan jag verkligen inte säga... Ni vet sjelf att det är så mycket folk på alla vägar här ikring Barville. — Då har jag ett skarpare öga än ni, lilla syster; ty hans ansigte och hela hans väsende väckte vid första anblicken min upppödssmher oo Och ni såg honom i går? frågade den unga flickan, som lekte med en tofs, utan att slå upp ögonen. — Ja, helt nära den stora heden. Föreställ er att Faraut nyss stannat framför en rapphöna och att jag hoppade öfver ett dike för att komma fram till honom, då jag plötsligen befann mig ansigte mot ansigte med dena sagde främlingen, hvilkens hund redan intagit samma ställniog som Faraut. Utan att veta det, hade vi jagat samma villebråd! Ni inser väl att vid denna upptäckt hvar och en af oss var angelägen om att visa sig artig. Båda erbjödo vi oss att afstå från de vunna fördelarne. — Haf godheten och skjut, min herre. — Nej, jag ber, skjut sjelf. — Ja, men först efter er, — Jag anhåller i stället att få försöka, ifall ni händelsevis skulle misslyckas. — Gud vet, huru det till sist skulle ha gått, så vida icke rapphönan, trött på att åhöra våra ömsesidiga artigheter, tagit sitt parti och fMlygit bort. — Och sedan skiljdes ni åt? frågade Gabriella, synbarligen intresserad. — Ingalunda! lydde Marcels svar; ni vet, min vän, att motgången enar stora själar. Jag ville göra den okände skadeslös för den förlost han lidit genom rapphönans flykt; ty jag var ju orsak till att han bade gått miste om sitt rof. Jag bad honom derför att få visa honom de trakter, der det enligt gammal erfarenhet lönade sig bäst att jaga. Han antog med förröjelse mitt asbud, och efter en timmas sammanvaro hade vi redan blitvit intima vänner. — Ni fann honom således angenäm, älskvärd? återtog den unga flickan lifligt.