Dagens Nyheter – 14 juli 1868, sida 2

ha anledning till att vara ledsen; men ai slutar ej, förrän ni helt och hållet uttömt mitt tålamod. .s; — Åh! hvem är det som talar om tålamod och skriker så hårdt? inföll plötsligen en munter röst. — Gabriella! utropade på en gång Marcel och amiralen. En ung flicka, frisk som våren, hade verkligen nyss gläntat på dörren och visade nu sitt leende ansigte. Marcel och hennes far sträckte samtidigt sina händer mot henne. Hon skyndade in med en fogels lätthet och framräckte åt dem båda sin panna att kyssa. Derefter satte hon sig på ett hörn af den taburett, hvarå baronens sjuka ben var upplagdt. — Jaså, pappa, sade hon med ett uttryck af ömhet, ni båller således på att ge bannor? Amiralen höjde rösten såsom personer, hvilka känna sin vrede bortdunsta och vilja göra litet oväsen, för att maskera sin reträtt. — Jag bavnar unge herrn, sade han, emedan jag har anledning dertill. — Har ni sofvit godt i natt? frågade Gabriella, bjertligt fattande hans hand. — Nej, svarade amiralen. Och vändande sig till Marcel, tillade han med stentorstämma : — Jag har bittills varit alltför svag emot er, min herre; men räkna icke vidare på något öfverseende af mig. Det är nu hög tid att sätta en gräns för era utsväfningar, och jag skall hädanefter vara obeveklig. Vid uttalandet af de sista orden hade han sänkt rösten på ett oväntadt sätt. Gabriella, som emellertid stigit upp från taburetten, hade slagit sig ned på ländstolens ena karm och lutade sitt hufvud intill amiralens kind. Denne drog henne ömt intill sig och kysste åter hennes panna — så slutade strafftalet.