Dagens Nyheter – 11 juli 1868, sida 2

oo— Man skulle kunna hafva stört oss, anmärkte herden; nu kan jag tala utan fruktan för något sådant. — Jag kunde ana, att ni skulle göra mig förebråelser, återtog Rafael allvarsamt; men, framför allt, bör jag förklara... Ej ett ord vidare afbröt honom Rudolf; det gifves förebråelser som nedsätta den som gör dem! ni skall oj få höra sådana af mig; förklaringar som vanhedra den som får mottaga dem... jag vill ej höra dylika. Rafael gjorde en åtbörd af öfverraskning. — Denna resignation förvånar er, återtog herden; jag ser det. I första ögonblicket, i går, såg jag allting liksom genom ett moln af vrede; jag hade endast ett behof, en tanke, att hämnas! Till och med natten har jag tillbragt i plågor, sådana att jag ej skulle vilja önska er dylika, er, min herre, som gjort mig så mycket ondt. Men reflexionen har slutligen gjort mig till herre öfver mig sjelf, jag har insett att ert brott ej borde mätas efter mitt lidande... jag har besinnat, att det slag som träffade er äfven skulle träffa Lina... och jag sätter ännu hennes lycka öfver allting annat i verlden. Jag har således bedt er komma hit, hr v. Leuthold, ej för att utmana er, utan för att göra er en fråga. — Jag förstår er ej, sade Rafael. Möller bjöd honom en stol, och båda satte sig. I detta lugna samtal låg någonting högtidligt och nästan förskräckligt: någonting liknande det qvalmiga lugnet före stormen. Rudolf återtog: , — Om Lina hade haft rättighet att förfoga öfver sitt hjerta, då ni gjorde hennes bekantskap, min herre, skulle ni då hafva skänkt henne ert namn? — Hvarföre derna fråga? stammade Rafael förvånad.