Dagens Nyheter – 9 juli 1868, sida 3

— Försvara dig! ropade han, i det han gick rakt fram till grefven, som hela tiden stått orörlig. . Jägmästaren och fru Dalchid kastade sig emellan. — Släpp mig! ropade Mäller, hvars raseri och förtviflan nu stigit ända till vansinne! Hit med ett vapen åt honom! må han försvara sig! — Jag vill ej slåss med er, Rudolf, sade Rafael med fast ton. — Du vägrar? ropade herden med gnistrande ögon och darrande läppar. HEländige!l begriper du då inte att, om du vägrar att försvara dig, skall jag döda dig! Rafael, hör du ej de röster som ropa till dig ifrån djupet af dessa grafvar? Vedergällningens timma är slagen. Han hade slitit sig ifrån majoren och Dorothea och störtade mot Leuthold. Grefven drog sig med en ofrivillig rörelse tillbaka ända till upphöjningen, der det stora korset reste sig, framför hvilket han stannade. Rudolf, ursinnig af vrede, höjde armen för att gifva honom ett hugg, då Georg oförmodadt visade sig bakom granitafsatsen och utsträckande handen, ropade med hög röst: — Rudolf, det är på korset som Kristug har förlåtit sina bödlar. Å Herden upplyfte ögonen och fick se bilden af den korsfäste, hvars bleka ansigte, belyst af månans strålar, tycktes vilja säga honom något. Han lät vapnet falla. Stankar tog upp det. . — Gå, min herre, sade majoren helt sakta till Rafael; vi skola återse hvarandra. — Jag hoppas det, sade Lentbold, i det han, svepande kappan om sig, försvann med de båda soldaterna. Dorothea hade i all tysthet fört Lina afsides; Mäller hade knäböjt vid korset för att försöka aft hedia.