Dagens Nyheter – 9 juli 1868, sida 3

don, och dessutom ställa andra, nyligen bekräftade, fakta hans rättighet till arfvet atom allt tvifvel. Han erinrar sig tydligt, att hans far ofta berättade honom om de omständigheter, hvilka förmådde honom att utvandra till Amerika: att under förra delen af år 1796, under det general Georg Washington ännu var president, The Bank of North Amerika önskade att utgifva ett nytt slags sedlar, i hvilket afseende den armodade Englands bank om att genast öfversända en skicklig gravör, för att gravera plåtarna till dessa sedlar, och att följden blef, att W:m Harrison utsågs till att utföra detta uppdrag. Hr Harrison gifte sig under sin vistelse i Philadelphia med en fröken Richardson och blef far till åtskilliga barn, af hvilka David är det enda ännu lefvande. Den person, som den lycklige arfvingen har att tacka för denna oerhörda rikedom, är en onkel, en bror till Davids far. Han började sin bana såsom en fattig pojke, men genom outtröttlig flit och sträng sparsamhet öfvervann han alla hinder och lade redan i unga år en fast grund till sin senare lycka. Ännu ung, kastade han sig in på handel med Ostindien, hvarigenom han, liksom mången annan, förvärfvade sig en förhållandevis ansenlig förmögenhet. Det påstås, att den lycklige mannen redan från landets alla delar är öfverlupen med bref, i hvilka han på det enständigaste uppmanas att komma ihåg en mängd välgörenhetsinrättningar, hvilka behöfva penningar. Otaliga enskilda personer hafva vändt sig till den unge milionären för att erhålla smålån eller gåfvor. Ett vanlottadt samhälle. Engelholms Tidning ionehåller i sitt senaste nummer följande upprop: Lång i synen har på sista tiden litet hvar blifvit, som af en gifmild natur hugnats med stark skäggväxt; ty de mjuka händer — fru Idas nämligen — hvilka härstädes då och då med skarpa rakknifvar smekt stadens skäggiga hakor och kinder, hafva dragit till Landskrona, dit medtagande barberaren Rasmussen sjelf. Staden saknar sålunda barberare, och nu få vi minsann raka oss sjelfva eller hvarandra bäst vi kunna och gitta. — Kan ingen inom staden boende, mindre bemedlad person, inrätta barberstuga? Det måtte väl ej vara någon trollkonst, att klippa och raka folk. Någon utlärd barberare lärer icke vara att bitförvänta. — kller tänk om vi skulle komma öfverens om att alldeles icke hvarken klippa eller raka oss! Hvad säga damerna härom? En meritförteekming. Man hör så ofta folk beklaga sig öfver en grym otur, säger Göteborgspostens vecko-krönikeskrifvare. Hällan, om pågonsin söker klaganden skälen dertill hos sig sjelf, det är oftast någon annan som ställt sig i vägen för hans framtid eller också är det slumpen, ödet som spelat honom det ena sprattet efter det andra. Så egendomliga motiver ha vi dock aldrig hört någon uppgifva som en viss sökande till en kontorsplats ien af våra grannstäder, den der, sedan han uppräknat sin meritlista, af hvilken framgår att mannen sedan 1847 gjort icke mindre än 36 försök att vinna fast fot här i verlden, slutar sin ansökan på följande egendomliga sätt: Och kan jag ej tillskrifva denna otur annat än att jag byllade Carl XV i Skåne, då konungen nära nog var schack matt och Majestätet Konung Fredrik VII ej utan ÅR Peng under sådana förhållanden får man ofta se döden i ögonen; dock är gud mitt vittne att jag menade väl — fast jag fick både ta och tacka för att jag egde sundt förnuft. Det är ej Eogelbrecktson ensamt som fått pligta med lifvet när afunden kommit med Högaktniogsfullt Merit-förteckningen upptager bland annat att sökanden varit sin egen i 2 år och derefter gjort cession, att han 2 gånger förgäfves sökt plats i Göteborg, 1 gång i Stockholm och 1 gång i Skåne samt att han nära 1 år vistats i Alingsås — samtidigt med folkskalden Pehr Thomasson.