Dagens Nyheter – 9 juli 1868, sida 2

— Jag talar i Guds namn och som hans tjenare, svarade Rudolf med ädel värdighet; detta embete är högre än alla andra, och ni måste derföre lyssna till mina ord. Må den utaf er som har förolämpat den andre ångra sig och den som blifvit förolämpad skänka honom sin förlåtelse. Rafael... major... kommen i min famn... prestens hjerta är liksom himmelen öppet för alla! Gifven hvarandra handen. Han hade fattat grefvens hand och dragit honom till sig, hans arm hvilade på herdens axel: vid denna anblick var Stankar ej längre herre öfver sig sjelf. — Judas! utropade han, kyssa den du så nesligt förrådt. Dessa ord hade ej förr undfallit honom, än han ville taga dem tillbaka; men det var för sent; Rudolf spratt till och släppte grefvens hand. — Förrådt? upprepade han, hastigt tagen ur sin villfarelse. Store Gud! Georg skulle då hafva bedragit sig... . Och, betraktande Rafael: — Det är samma växt som Fredrik, fortsatte han, samma drägt!:.. Oh! om det vore möjligt! Major... jag vill veta allt, jag måste. — Tala saktare, återtog Stankar; man kommer... Konturerna af tvenne figurer kunde, i sjelfva verket, urskiljas i skuggan; de skredo bastigt framåt; det var Lina och fru Dalchid, som hade velat träffa Rudolf efter predikan och som, då de fingo höra högljudda och uppretade röster, oroliga påskyndade sin gång. I det ögonblick då de uppnådde randen af ljuset som belyste en del af gångstigen, igenkändes de af Miller. — Ah! jag skall då ändtligen få veta sanningen, utropade han. Han skyndade emot dem, fattade Lina vid