Dagens Nyheter – 8 juli 1868, sida 3

gen hålla dem döende i er hand, ända tills ni Var trött vid deras dödskamp. Allt detta har ni gjort af fri vilja, med glädje, utan samvetsförebråelser! Ni hade rättighet dertill. För sådana menniskor som ni är detta en vanlig och naturlig förströelse; jag skail ej heller beklaga mig. Jag vill endast bedja er, hr grefve, att upphöra med detta rysiga tidsfördrif. Här har ni krossat tillräckligt många hbjertan för att finna er tillfredsställd; begif er på något annat håll! sök upp någon annan landtlig härd, som ni kan sätta eld uti; här vilja vi icke längre låta er begrafva vår jordiska lycka; att ni gjort det är redan ett tillräckligt grymt straff, utan att vi dessutom behöfva lida vår bödels närvaro! Res, utan att göra mera ondt, jag ber er derom; och, om det ej är nog att bedja derom... så fordrar jag det. Jägmästarens bittra ton hade småningom blifvit hotande. Leuthold som hade hört på honom med ett kallt leende, betraktade honom med öfverlägsen min. — Eftersom hr majoren befaller, sade han med en afmätt ironisk ton, är det väl bäst att göra sig underrättad om farorna af att vara er olydig. oo — Ahl! Förläng icke för ro skull detta samtal, hr grefve! utropade Stankar, hvars kallblodighet höll på att försvinna; Om ni vägrar... Han hejdade sig. — Nå väl? frågade Rafael vårdslöst. oo— Om ni vägrar, är det detsamma som en strid på lif och död mellan 0o3s, utropade jägmästaren, ur stånd att längre beherrska sin vrede. Rafael betraktade honom lugnt. — Att börja med måste jag gå in på en sådan tvekamp, sade han, och hr majoren vet att jag ej kan göra det. — Hvem kan hindra er derifråa? återtog