Dagens Nyheter – 6 juli 1868, sida 2

kar och gif Rudolf åtminstona tid att lära sig hata er. Häftigt kastade Lina tillbaka håret, som skylde hennes panna. — Åck ja! utropade hon, ni har rätt. Till en början måste hans kärlek småningom dödas; sedan skall han lättare finna sig vid att förlora mig... måhända blifva lycklig utan mig. Ja, jag skall tiga, jag skall synas lugn ; men om han sjelf skulle upptäcka allt... — Det gifves endast en mar, som kan upplysa honom i denna sak, afbröt henne Stankar dystert, men han tiger! Tänk derföre endast på ert löfte. Ni infinner er på den med anledning af Rudolfs återkomst anordnade festen; sök då småle och endast för några timmar invagga honom i den ljufva villfarelsen att han at er är älskad. Lina förde näsduken till sina ögon, för att aftorka tårarne, och derefter till läpparna för att undertrycka sina suckar. Majoren hade fört hennes tankar in i en helt annan riktning än de förut tagit; der hon förut endast sett straffet, såg hon nu uppoffripgen — qvinnas eviga dröm. Slaget, som skulle drabba Rudolf, kunde hon förmildra genom att åt sig sjelf förbehålla all smärtan deraf; läsk efter länk kunde hon upylösa den k dja som förenade deras bjertan, låta likgiltigheten småningom inträda ; derefter, en gång beröfvad en kärlek som hon icke fick besvara, kunde hon helt och hållet offra sig sjelf för den, hvilken hon till sist skulle blifva likgiltig, bereda honom sällbet utan att derför röra minsta tacksamhet, samt i djupet af sin själ älska honom och utstå alla dessa förödmjukelser, som äro den tysta och föraktade kärlekens arfvedel. Besynnerliga hopp, som måhända var omöjligt att förverkliga, men som upprättade henne i hennes egna ögon. Föratt försona ett felsteg, som hon begråter, anser