Dagens Nyheter – 4 juli 1868, sida 2

hvarpå ingen annan bör söka lögga sin hand, och denna skatt är för mig din kärlek... O! om jag förlorade den! Dessa sista ord hade blifvit uttalade med en häftighet och i en ton af fasa, som gjorde Lina förfärad. Hon betäckte ansigtet med sina händer och syntes nära att falla omkull. Rudolf slog sin arm kring hennes lif och höll henne sålunda uppe. — Huru är det med dig? återtog han oroligt. Hvarför denna förlägenhet... min Gud!... Men hvad är det då som försiggår inom dig? Vid min ankomst hoppades jag återfinna dig glad och öm såsom alltid förr... Dina ögon undvika mig; dina händer darra i mina. Du har någon hemlig sorg, som du ej vill tillstå för mig... Jag besvär dig, tala; hvad är det? Lina gjorde en ansträngning, för att åter kuvna beherrska sig. — Det är ingenting, Rudolf, sade hon; men... hvad ni sade mig nyss... för en stund sadan... har upprört mig... Jag är så svag! — Ack! du har rätt, utbrast han, i det han drog henne till sig, jag borde ha tänkt på att du lider och derför undvikit allt som kunnat i någon mån uppröra dig. Men jag älskar dig så högt, ser du... Om du visste... Jag har ett så stort behof utaf att skåda ditt milda leende, Lina! Lina! Jag skulle vilja gifva min själ för din lycka! Han hade satt henne på sina knän och med passionerad ömhet tryckte han henne gång på gång mot sitt bröst; men långt ifrån att uppvärmas af den eld, som lågade inom honom, fortfor den unga qvinnan att darra, och Rudolfs kyss träffade plötsligen en kall tår som sipprade ned utför hennes kind. Han sprang upp från stolen, såsom stungen af en orm, och stötte häftigt Lina ifrån sig. — Ni bedrager mig, utropade han. Det är