Dagens Nyheter – 4 juli 1868, sida 2

lastbare ha blifvit deras favoriter. Också har mångenstädes det heliga familjebandet slitits, den husliga härden orenats, hemmet, det fridlysta, gjorts tillgängligt för förförelsen! En rysning genomlopp Linas hela varelse. — Ack! Så går det numera till nästan öfverallt, återtog herden, i det han kärleksfullt lutade sig intill henne; och det var midt i detta kaos af alla slags vedervärdigheter som tanken på dig, min egen maka, tröstade mig. När jag ihågkom dig, sade jag alltid till mig sjelf att ännu icke all renhet, all kärlek voro försvunna från jorden!... Också har jag vid inträdet i mitt hem förjagat minnet af all den uselhet jag byvittnat ... jag har skakat stoftet af mina fönver utanför denna tröskel, ty här synes mig vara ett heligt rum. Lina steg upp till ytterlighet blek. Det var slut med hennes mod. Hon utsträckte sin hand, likasom för att aflägsna Rudolf ifrån sig. — Tala icke så, stammade hon förkrossad; jag förtjenar icke den goda tanke, ni hyser om mig. Han drog henne intill sitt bröst. — Tig, du min älskade, sade han med en obeskriflig mildhet. Du känner ej dig sjelf, Lina. Ack! olycklig jag, om du liknade de andra! Om jag icke visste att min kärlek funnit ett värdigt föremål... om jag hade blifvit bedragen! Hon vände bort hufvudet. — Hura! frågade hon med oro; ni som är så god, så medlidsam, skulle icke ni i sådant fall kunna förlåta? Rudolf reste sig hastigt upp från stolen. — Nej! utropade han med en ofrivillig hänförelse. Det är lätt att vara öfverseende, när icke hjertats varmaste, heligaste känsla såras. Men på djupet hos hvarje menniska finnes en punkt, som man icke ostraffadt vidrör, en skatt,