Dagens Nyheter – 2 juli 1868, sida 3

tänka att den minsta oförsigtighet kan ha de olyckligaste följder... kan förderfva allt. — Jag tänker ingenting annat, utropade jägmästaren, i vredesmod, än att denne man måste dö. — Och hvad vinner ni väl derpå att han tages af daga, om jag får fråga? — Hvad jag vinner?... Jo, något som är mycket värdt — hans tystnad. — Han skall tiga äfven fastän han lefver, det kan jag tryggt lofva er. — Jag förstår er icke... Ni lärer väl ej ha någon makt öfver honom... Förklara er. — Det bästa och klokaste är att förmå honom att resa härifrån... — Ja, så tycker ni... Men han är minsann icke den som låter befalla sig att göra något som icke behagar honom. — Om ni blott tillåter mig tala, skall min plan snart blifva er fullkomligt klar. Ser ni, jag har ett medel att tvinga honom till, snart sagdt, hvad som helst. Det finnes nemligen en hemlighet i hans lif, hvaröfver han rodnar, och slumpen har låtit mig få veta denna hemlighet. — Er? — Ja, mig... Grefve von Leuthold, hvilkens namn och titel han bär, var icke hans far! — Hvad säger ni! — Grefven hade, såsom ni kanske vet, flere söner; men han förlorade den ene efter den andre. Slutligen dog äfven den siste han hade qvar och på hvilken han fästad alla sina förboppningar. Denne var då ännu ett helt litet barn. Emellertid rådde stor missämja mellan grefven och slägtingarne till hans familj, och han kunde icke förlika sig med tanken att hans otantliga förmögenhet en gång efter hans död skulle tillfalla dem. Han upptog då en fattig faderoch moderlös gosse till sin foster