Dagens Nyheter – 1 juli 1868, sida 3

ej vilja taga lifvet helt enkelt sådant det är! Er räckes glädjens frukt; i stället för att plocka den, börjen I djupsinnigt undra, huru lång tid den behöft för att mogna. Rudolf fattade Linas hand och kysste den. — Du har rätt, min syster! Under dessa tre månader, som hvilat så tungt på mitt hjerta, har det varit du som lindrat min smärta. Du talade med mig om Lina, jag berättade för dig min forna lycka, och minnet deraf? härdade mina krafter och kom mig att hoppas på framtiden! — Nåväl, framtiden är nu inne, återtog Wilhelmina lifligt. Se dig omkring! Ar ej här allt som fordom! Ingenting fattas; ej ens fönstret, hvarifrån hon till dig nedkastade vissnade blommor för att bedja dig om friska. Du har således ingenting att sakna, ty framtiden är inne! Den unga flickan afbröts nu af någonting som liknade ett undertryckt klagoljud; Rudolf vände sig om. . X Hörde du? frågade han oroligt. — Det kom helt nära ifrån. — Jag tyckte, det var straxt öfver våra hufvuden. Rudolf reste sig häftigt och betraktade Linas fönster; men dettta var tomt och rullgardinen fläktade som hittils för morgonvinden. Wilhelmina fattade hans arm, och de återvände till huset. Emellertid hade de icke bedragit sig. Väckt af Wilhelminas röst, hade Lina närmat sig fönstret, hvarifrån hon varseblef den unga flickan. Bakom gardinen hade hon hört deras samtal, hvarigenom hon fick kännedom om grefvens förräderi, och det qväfda utropet, som afbrutit Rudolfs och Wilhelminas samtal, kom ifrån henne. Rudolf fann i salongen fra Dalchid, som nu fullbordat sin toilett. Hon föreslog honom att