Dagens Nyheter – 1 juli 1868, sida 3

— Huru, min bror, ännu moln? Låt solen stråla in i ditt hjerta. Honf blir ju snart frisk, då dertill endast behöfs att hon får se dig. — Jag skulle gerna vilja tro det, sade Rudolf tankfull ... men5tusen tvifvel genomborra såsom skarpa pilar mitt bjerta. Tyckte du ej att majoren var sorgsen? — Det föreföll mig endast, som om han blifvit rörd af att återse dig. Rudolf slog sig med handen för pannan. — Allt hvad som händt under dessa tre månader har varit så besynnerligt... ej en enda underrättelse ifrån Lina! — Och du vet då att hon fått dina bref? — Hvem skulle väl hafva uppsnappat dem. Icke Hannovers polis, derom har Georg öfvertygat mig, och att vi fått resa till Minden, är ju ett bevis på orimligheten af ett sådant antagande. Det måste således hafva varit något förräderi med i spelet! — Eller också någon slump; allt kan måhända på det naturligaste sätt i verlden förklaras. — Gifve Gud att så vore! Ack, jag söker förgäfves fördrifva min oro. Äfven om jag antager att Lina ej fått mina bref ifrån Freiberg, så har hon åtminstone fått den biljett, jag dagen före min arrestering skref och anförtrodde åt Leuthold. Dessa hastigt sammanskrifna rader borde ha varit tillräckliga ; jag underrättade henne om min nödtvugna afresa; jag stämde möte med henne vid gränsen; hon svarade icke, infann sig icke. — Du är orättvis, afbröt honom Wilhelmina; vet du väl, om Lina rätt uppfattat hvad du skref, att hon kunnat göra hvad du önskade? Efter att under tre månader hafva begråtit henne, anklagar du henne nu och förspiller, intagen af oberättigade misstankar, de timmar Gud gifver dig. O, hvad männen äro besynnerliga, som