Dagens Nyheter – 30 juni 1868, sida 3

krage och knäbyxor utstyrd kammarherre, son anmanade oss att vänta i en salong. Deruppe: höllo sig förut 10 å 12 audiensbesökande — mest prester, samt dessutom flere at Påfvens uppvaktving i sina violetta drägter. Snart kommo vi till vår ej ringa förlägenhet underfund med att audiensen skulle blifva privat, ty en efter annan inkallades till Påfven. Olika vore meningarne om man skulle falla på knä eller kyssa på toffeln, såsom katolikerna brukade. men etter öfverläggning med ett par protestantiska Holländare, som voro lika villrådiga, beslöts att man borde inskränka sig till trenne djupa bugningar. Frågan var verkligen qvistig. Emellertid kom turen till oss och vi infördes alla tre tillsammans till Påfyen. Hans helighet uppehöll sig i ett mindre kabinett och var vid vårt inträde alldeles ensam. Han var iklädd den enkla hvita apostoliska drägten och satt under en tronhimmel vid ett skrifbord, hvarå stod ett krucifix. Gubben såg kry och rask ut samt vida ungdomligare än man skulle kunna vänta af hans 76 år. Vår förlägenhet öfver att finna oss i enrum med Kristi ståthållare på jorden och ionehafvaren af himmelrikets nycklar förbyttes svart i frimodighet genom hans helighets vänliga och fryntliga sätt. Samtalet, som fördes på fransyska språket och varade ungefär en fjerdedels timme, var rätt intressant och rörde sig hufvudsakligen kring Roms fornminnen, om hvilka Påfven talade med liflighet och intresse, dervid yttrande sic transit gloria mundi. Hans helighet gaf oss sin välsignelse, hvarjemte han välsignade våra hustrur och barn. Han frågade äfver om det var lugnti Sverge, samt nämnde att han år 1847 haft besök af en svensk prins. Till slut reste sig Påfven upp, yttrande: Adieu messieurs, ma benediction, hvarpå vi drogo oss tillbaka. Vid alla dörrar i de rum vi passerade stodo officerare af nobelgardet med dragna sablar. — Jag har kanske varit något vidlyftig i båskrifningen om denna audiens, men det är så sällsynt att någon enskild svensk haft privat audiens hos Påfven, att de i Rom vistande skandinaver icke kunde påminna sig att det inträffat med någon mer än Fredrika Bremer.