Dagens Nyheter – 30 juni 1868, sida 3

— Tig, karl! mumlade Rafael, i det han lemnade honom en späckad börs. Och han tillade: — Kom ihåg att ni har ingenting sett och ingenting hört... — Men betänk... — Laga blott att jag i morgon vid daggryningen finner den lilla trädgårdsporten öppen. — För Guds skull, herr grefvet... Detta går icke an, jag törsäkrar er... — Tyst, säger jag. Hör ni då icke att någon kommer hitåt? Fredrik nalkades, åtföljd af sina båda kusiner. Han omtalade för dem buru det hade tillgått vid den för baron von Remberg gifna banketten. De följde honom ut i förstugan, hvarefter de åter begåfvo sig till salongen, der de funno de ljus, som Andreas gjort i ordning för dem hvardera. Lina som var utmattad till följd af de vexlande sinnesrörelser, hon under aftonens lopp erfarit, slog sig ned framför sybordet och förblef der sittande en lång stund orörlig och fundersam. Fru Dalchid gick några hvarf fram och tillbaka i salongen, kastande en blick i hvarje spegel, hon passerade. Slutligen satte äfven hon sig ned och började fästa papilloter i håret. Man vet att fruntimmer i allmänhet ha svårt för att sluta sin dag. Bönerna taga en ända, och icke heller åtgår just lång tid för dem till att kläda af sig; men om de icke ha någonling annat att förnöta tiden med, så ordna de sitt hår så länge de ännu kunna ha ögonen öppna och drömma vakna. Två fruntimmer som fästa på sig papilloter likna tvänne soldater, som dricka tillsammans: tiden förgår, utan att de märka det, deras hjertan öppnas, de meddela hvarann det ena förtroendet efter det andra, och när klockan ljuder öfverraskas de