Dagens Nyheter – 30 juni 1868, sida 2

ande gripes af samma känsla som historikern å han skildrar en stor verldshändelse, att han nder de 5!(2 timmar, representationen räckte, cke hade känt det aldra ringaste spår af tröttwet eller ansträngniog, att hela publiken var ripen af obeskriflig enthusiasm o. s. Vv. Helt annorlunda lyder en Wiensk musikkritiers omdöme (i Neue Fr. Presse). Han försäkrar att han kom ut ifrån operahuset alldeles yr i hufvudet och utmattad till själ och kroppMusiken i det hela hade, med undantag af tredlje akten, som innehåller flera genialiska tankar och skönheter, ej lemnat något varaktigt intryck hos honom. Operans innehåll liknar mycket Deinhartsteins versifierade, hos oss genom Oehlenscnlägers öfversättning kända skådespel Hans Sachs. Grudtanken är: snillets långvariga oah tunga, men segerrika, kamp mot de traditionella pedantiska formerna och formalismens sega anhängare. Richard Wagner har i denna bild velat skildra sin egen ställning till den äldre konsten i dess helhet. En sak äro emellertid Wagners motståndare och anhävgare eniga uti, den nemligen att Wagner i Mästersångarne har vändt tillbaka till melodien och brutit med sin förra passion att bortkasta melodien såsom en förlegad, meningslös, form. Väl finnes i första och andra akten ett musikspråk citeradt, som kan bringa en på vanligt sätt organiserad åhörare till förtviflan, då orkestern icke allenast skall beledsaga och musikaliskt förklara hvar och en af hufvudpersonernas känslor samt följa med hvarje steg och hvarje gest, utan äfven utfylla alla de pauser, under hvilka den dramatiska handlingen, så att säga, står stilla, eller med andra ord: då musiken sjelf skall agera handling. Men i tredje akten höjer innehållet sig till verkligt dramatiskt intresse och här framträda jemväl vackert tänkta och ordentligt utarbetade melodier, hvilka utöfva en öfvermåttan välgörande verkan efter en så lång vandring genom ett brusande virrvarr af toner. Afven i fjerde och femte akten finnes mera lugn och enskilda skönheter af det slag som ovilkorligen måste tilltala hvarje musikaliskt bildadt öra. En af Wagners nyaste egendomligheter är, att han nästan uteslutande begagnar långsamma tempi. Han skall nemligen under sina forskningar rörande medelålderns musikskola (mästersångarnes tid) hafva upptäckt att andante är tyskarnes egentliga nationaltempo, hvarför allegro — och prestosatser äro så godt som uteslutre ur mästersångarne. Härigenom förklaras också till en del, att operan kan räcka i fem och en half timma. För öfrigt öfverflödar operan af yttre sceniska eflekter och den framställer scener af medeltideus folklif (folkfesten, storartadt slagsmål på gatan, processioner och dans i månsken m. m.), hvilka äro synnerligen effektrika. För kostymer och dekorationer (deribland förekomma gator och torg i Närnberg, återgifne med historisk trohet) skall hafva åtgått 90,000 rdr. Såsom pjesens största fel betecknar den Wienske kritikern dess brist på framåtskridande handling och dramatiskt intresse, något som antagligen kommer att hafva till följd, att man på andra teatrar betydligt förkortar densamma, t. ex. sammanslår första och andra akten, ehuru Richard Wagner sjelf icke rännes uppoffra en enda not och så mycket mindre en hel akt. Qvinmnor i rysk statstjenst. Det torde väl förtjena nämnas, att Ryssland på sina telegrafbyråer redan har en jemförelsevis ganska väl aflönad skara af qvinnor, som bestrida telegrafisk tjenstgöring, och sålunda beredes en mängd flitiga och arbetssamma, men ensamma stående, fruar och flickor en anständig inkomst och utsigt till vidare befordran. — I tryckerierna äro ganska många flickor sysselsatta såsom sätterskor. La dame de comtoir i parisisk stil såsom vandrande modebild eller såsom kassör och bokhållare hör i Ryssland till de helt vanliga företeelserna. Banvaktaretjensten bestrides säkerligen i 7 fall bland 10 af hustrun, och det kommer nog icke att dröja länge, innan man äfven vid andra inrättningar får se qvinliga kassörer, bokförare och biljettförsäljerskor.