Dagens Nyheter – 30 juni 1868, sida 2

— Huru! ni major? utropade Dorothea, som nyss inträdt i rummet. — Ja, jag, genmälåe Stankar. — Men ni kan icke afresa så här hastigt... utan alla förberedelser... — Det är nödvändigt, sade jägmästaren, som syntes hafva fattat ett plötsligt beslut. För tillfället är det mig nog att ha min nattsäck, innehållande det nödvändigaste, och min börs med mig. Det öfriga, som jag kan behöfva, får skickas efter mig till Hartz. Fru Dalchid gjorde ytterligare et! dussin invändningar, beledsagade af åtskilliga utrop och frågor. Hvad skall majoren göra si? långt bort från Mänden? Kunde han icke up;skjuta sin resa åtminstone till den följande dazen? Huru skulle hon och hennes kusin rada sig ensamma i Sennhätten? Hvad skulle väl der sistnämada säga, när hon blefve underrättad om den cförmodade resan ? Majoren svarade intet på denna störtflod af ord, utan började och fortsatte helt lugnt att ordna några papper, som han nödvändigt måste medhafva. Nor Ev vad Fredrik angår, betraktade han Dorothea med beundran. Öfvertygad som han var, att hon på förhand blifvit underrättad om allt och till och med sjelf i viss mån medverkat till den! gamles aflägsnande, kunde han icke nog förvåna sig öfver hennes talang att spela den öfverraskades rol. Endast en dam af verld egde förmåga att ljuga på ett så skickligt, ett så fint sätt, för en vanlig menniska vore det rentaf omöjligt att så förställa sig. Det behöfdes för att nå denna fulländning i kossten att skicka sig ickeallenast en medfödd fintlighet utan äfven att längre tider ha vistats j de stora hufvudstäderna och der deltagit i de högföruämas umginogoslif