Dagens Nyheter – 25 juni 1868, sida 2

Jägmästaren betraktade henne. — Hvad ni i främsta rummet skulle behöfva, mitt kära barn, sade ban, det är förströelser. Fru Dalchid gjorde en åtbörd af öfverraskning. — Ar det väl ni som säger detta, major? utropade hon. Ni kan således åtminstone för ex gång vara af samma tanke som jag? — Ja, händelsevis, svarade den gamle; eftersom ni en gång har rätt. — Men hvarför vill ni då aldrig tillåta min kusin deltaga i de nöjen, som stå henne till buds ? återtog Dorothea. I går till exempel var en båtfärd ... — Tillställd af herr von Leuthold ja, afbröt henne majoren. — Ni nekade henne att vara med derpå, yttrade fru Dalchid. Majoren utstötte ett väldigt rökmoln, och gjorde en axelryckning. — Jag tycker icko om båtfärder sade han torrt. — Ni tycker icke om annat än att röka, mumlade Dorothea buttert, i det hon gick till ett bord och tog sin sykorg. Men plötsligen uppgaf hon ett utrop. — Ah! er bibel, Lina! sade hon, framtog en bok, som legat gömd under zefirgarneti hennes korg. Lina fatte den lifligt. — Jag trodde den vara förlorad, sade hon. — Och ni sätter mycket värde derpå? frågade den gamle med ett egendomligt uttryck i rösten. — Om hon värderar den! genmälde fru Dalchid. Huru kan ni fråga derom? Den är ju ett minne af herr von Leuthold... vår bäste vän! Tror ni kanske att jag icke sätter värde på de armband, han förärade mig på min födelsedag ?... För öfrigt är ju bibeln som Lina