Dagens Nyheter – 23 juni 1868, sida 3

ord, uppgaf en djup suck och tillslöt sina ögon, för att icke mer öppna dem. Det följande ögonblicket företedde en förskräcklig, en gripande scen. Mäller, på knä bredvid liket, kunde icke tro på ett så hastigt slut; Georg, stående några steg derifrån, betraktade den sorgliga gruppen med en blick, hvars uttryck icke kan beskrifvas. Slutligen gick han fram till don unge herden, fattade hans hand och nödgade hozom att stiga upp: : — Han har fört med sig ert-löfte till Gud, sade han med orubbligt lugna. Herman är icke mer; men Jobannes Förelöparen är i stället uppstånden ifråa de döda, och dot tillkommer honom att förrherrliga mianet at den förste martyren för vår tro. — Kanske ni behagar först underteckna den här berättelsen om hvad som vid dödstillfället sig tilldragit, sade herr Worms, i det han visade sig på tröskeln till samtalsrummet, åtföljd af fingelsedirektören, flera vaktknektar och Rafael. — Ack! kom hit, kom hit! ropade Rudolf, då han varseblef den sistnämnde; kanske är ävonu icke allt hopp förloradt. Leuthold, som lagt handen på Hermans hjerta, skakade hufvudet. — Blessyren var ofelbart dödande, sade han; och den aflidaes våldsamma sinnesrörelse för en stund sedan påskyndade dess verkan. — Således har man lyssaat och hört hvad här yttrats, inföll Kanafman med en min at förakt. — Fåugarne få icke ha någon hemlighet för 035, anmärkte direktören, leende af tillfredsställelse. : — Och hvaraf kommer det sig att vi äro fångar? återtog den gamlo ifrigt. . För hvad anklagar man 035? Hvilket brott hafva vi begått? — Intet, genmälde herr Worms helt kallt. — Nå, hvarför beröfvar man 0ss då friheten? Den skall bli er återgifven, min herre. Men som tillträde till Hannover är förbjudet predikare