Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 2

som utgör qvinnans och barnets styrka, men en gång beröfvad sitt stöd, vacklade allt inom honom. Stackars planta som kunde frodas vid en ek och som lemnad åt sig sjelf, blef en kastboll för nyckfulla vindar! Sittande på bädden i sitt fängelse, lemnade han fritt lopp åt sina feberfantasier, frammumlade afbrutna och osammanhängande meningar, ville resa sig och utropade beständigt: — Hvarför dröja här? Han väntar oss! Jag vill bort; kom, vi skola ej mera återfinna honom. Sedan bad han att få sin kappa, lägel och vandringsstaf. Vid sängkanten satt Georg med armarne korsade öfver bröstet, och vid hufvudgärden grefve von Lenthold med handen undersökande den sjukes puls. Begagnande sig utaf dessa afbrott hvilka tröttheten hos den sjuke framkallade, sökte Rafael lugna honom med några tröstande ord; han ingick uti den sjukes tankegång, och sökande förmå bonom att njuta någon hvila som ensam vore i stånd att återgifva honom de för resan nödvändiga krafterna, försäkrade han att han dagen derpå skulle känna sig bättre och uppmanade honom till undergifvenhet för försynens vilja. Vare sig det får tillskrifvas Rafaels öfvertygande ord eller mattheten, så tycktes Herman lugna sig; han framstammade ytterligare några osammanhängande meningar och föll derefter i en orolig slummer. Leuthold lemnade nu cellen och Georg följde honom. — Då slumpen denna gång förde mig till fängelsedirektören, väntade jag i sanning ej att här få träffa er, sade grefven. — Jag skulle anse detta sammanträffande lyckobringande, om det kunde påskynda det stackars barnets tillfrisknande, svaradeiGeorg med sin vanliga sträfhet.