Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 2

ser, är verkställd af bokbindaren F. Beck 4 eller rstädes. jemt Vetenskapsakademiens ledamöter Fre de i torsdags en festlig tillställning å HasselU cken för de i Stockholm befintlige deltagarne sökt len snart stundande Spetsbergs-expeditionen. dra d festen närvarande af desse voro prof. Nor— der: nskiöld, chef för den vetenskapliga delen af rit. peditionen, adjunkten Th. Fries, docenten Å nitt, d:r Lemström och läraren vid skogsinitutet, ÅA. E. Holmgren. Öfrige ledamöter i cpeditionen lära vara d:r Malmgren från Helngfors (zoolog jemte hrr Holmgren och Smitt) ycenten Berggren från Lund (botanist jemte ries) och studeranden Nauckhoff (geolog). Mag. emström från E 1singfors är expeditionens fyker. Såsom vi förut nämnt, är kaptenvon Ot;r chef på postångfartyget Sophie, som skall ra expeditionen, med löjtnant alander såsom ekond och d:r C. Nyström såsom läkare. (DA.) Friherre von Höpken von Lantingshausen har sedan längre id lidit af en tumör som förorsakat honom idtals svåra plågor. Han hitkallade, såsom lmänt är bekant, på våren Frankrikes förnämsta kirurg d:r N6laton för att genom lennes undersökning erfara om det vore utsigt att en operation skulle kunna leda till ett lyckligt resultat. D:r NElaton kunde icke gifva honom hopp härom. Det har icke synts återstå annat än en obestämd tid af lidande för patienten. Förtvifian häröfver har bragt den redan temligen åldrige mannen i ett sådant själstillstånd, att han i lördags afton omkring kl. 6 medelst ett pistolskott sjelf satte för alltid en gräns för sina plågor. Friherre von Höpken sörjes af sin vid tillfället frånvarande maka, född friherrinna Mörner, med hvilken han endast sedan i fjol varit förenad. Friherren var egare af det stora godset Bogesund i Stockholms skärgård. En beklaglig olyckshändelse tilldrog sig i lördags förmiddag vid lustslottet Rosendal på Djurgården, i det tvenne personer, tillhörande enkedrotiningens stallbetjening, då ljöto döden. Om förloppet dervid berättar A. B. Stallbetjenten P. Bengtsson var nyss hemkommen från enkedrottningens hofstall vid Röda bodarne, der han hemtat ett lass hö för utfodringen vid Rosendals stall, och dit ankommen möttes han af selmästaren E. Åsberg och stallbetjenten Käck, hvilka skulle vara honom behjelpliga vid aflassningen, som skulle försiggå vid vestra gafveln af stallbyggnaden, der en större träbro eller ledare var lagd från marken upp till byggnadens öfre våning, der höförrådet förvarades. Kort efter sedan Bengtsson med lasset stannat, blefvo hästarne, som dock voro äldre och stadiga kreatur, på något sätt skrämde och gingo framåt med hölasset, som dervid fastnade vid bron och drog ned densamma, hvarvid Bengtsson och Käck nedboppade från lasset, men med den olyckliga påföljd att den förre föll nnder den nedramlande bron och krossades ögonbliekligen. Ofvannämnde Äsberg sprang fram för att hejda hästarne som ytterligare skrämdes genom den nedstörtade bron och iade med lassect nedåt vägen. Derunder blef Åsberg af hästarne ikullslagen, hvarefter vagnen gick öfver och dödade ätven bonom ögonblickligt. Bud skickades genast till staden efter läkare, som omedelbart äfven infann sig, men kunde naturligtvis ej vidtaga någon åtgärd. Bengtsson var ogift, men Åsberg efterlemoar familj. De bortkomna barnen. En af de vackra morgnarne i förra veckan syntes två små flickor vandra hand i hand framåt Norrtullsgatan. Den ena är fyra år; hennes lekkamrat några månader yngre. De bo vid Norrtullsgatan och hafva mycket fattiga föräldrar af den arbetande klassen. Barnen tultade och tultade i solskenet. De brydde sig hvarken om Tre Liljor eller Nya Voffelbruket. Skogstopparne som de ständigt sågo framför sig lockade med underbar makt deras håg. Så kommo de ut genom tullen, så gingo de förbi nedfarten till Stallmästargården. men när de kommo till Haga grindar, veko de af in i den skuggrika och svala parken. Vidare och vidare vandrade de så glada, tills d fingo sa slottet. Nära derintill mötte dem några fruntimmer. Det ena gick dem till mötes och sporde dem hvad de bette och hvar de vor hemma. Det kunde de icke gifva tydligt be sked om. — Damen — det var hertiginnan a Dalarue — tog ömt vård om de små vilsekomna hon lät gifva dem husrum, hon lät förse der med mat; till och med namnam fanns i huse Oo 8 tu WU KH RIM EEE a Vardieåa äs TT I cam utsör avinnans och barnets styrka, men e: