Dagens Nyheter – 20 juni 1868, sida 2

— Nu igen! utbrast polischefen. Det är då omöjligt att få disponera en enda stund för att sköta sina egna göromål... Att så här bli afbruten midt under sina vigtigaste sysselsättningar!... Hm!... Nå, låt se hvad ni har med er, herr Worms. Sekreteraren bugade sig och öppnade en väldig portfölj af maroquin, fylld med handingar. Herr von Barkman vände sig till Leuthold. — Ni ser, sade han med en djup suck, att de trägna embetsgöromålen förfölja mig ända hit. Säg huru jag skall bära mig åt för att på en gång öfversätta Sophokles och sörja för allmänna säkerheten i Hannover... Emellertid sträfvar jag så godt jag kan. Af Philoktetes? verser har jag flera hundra qvar, hvaribland jag dock öfversatt en bit här och der... afskedet till ör Lemnos till exempel. Och han höjde sin röst till en nästan tragisk ton och uppläste: — Farväl, tilllyktsort som tjenat mig till skydd, vattennymfer på ängarne, hafvets manliga stämma, och du udde, der mitt hufvud, skyddadt, smektes af sydvestvindens fläktar! — Här, sade Worms, som passade på tillfället att få yttra ett ord, är en ordre om arrestering af tjufskyttarne på Harz-bergen. — Ni märker, min käre grefve, fortfor Barkman, i det han tecknade sitt namn, att jag har antagit Schaeffers tolkning af ordet proboles. Och åter höjande sin stämma, tillade han: — Farväl, du åt Mercurius helgade berg, som, när jag var ett olyckans offer, ej sällan till mig återsände min klagans genljud. — Afslag å en politisk brottslings begäran om nåd, återtog sekreteraren, i det han framlade ett nytt papper. : — Hvilken rik känsla uttalas icke i dessa vackra ord! sade Barkman, medan han ånyo skref sitt namn... Du berg, som icke sällan till mig återsände min klagans gealjud!.. Huru